Status quo

I dag var det städdag. Äntligen tog jag mig tiden att städa badrummet, slänga ut alla saker som låg där och var i vägen, täcka alla ytor i rengöringsmedel och sedan skrubba, skölja och skura bort allt damm och smuts. Anledningen till att jag alltid brukar tycka att det är trevligt att städa är att det brukar vara meditativt och lite symboliskt. Som vanligt fick jag tid att göra en del intressanta reflektioner, på teman som att hålla ett rent hus, upprätthålla status quo och, inspirerad av årstiden, nyårslöften.

Det kan låta som vitt skilda teman, men egentligen tycker jag att nästan allt ryms i ceremonin att städa. Det finns få saker som är så existentialistiskt symboliska som att städa undan skiten från de senaste veckorna eller månadernas vanliga liv på platsen där man bor. Att vara fullt medveten om att man aldrig helt blir av med smutsen: vill man ha det städat så måste någon städa. Om man är lite mentalt understimulerad kan man helt enkelt inte låta bli att fråga sig ”Varför gör jag det här egentligen?”. Vilket egentligen är en mycket större fråga en vad som är poängen med att städa. För frågan kan, egentligen, handla om livet i stort.

Jag har två sätt att se på städning. Å ena sidan tycker jag att det är rätt trevligt när jag väl har tid att göra det, men inte alls lika roligt som att, säg, laga mat, chatta med kompisar, arrangera lajv, gå på odefinierade promenader i skogen eller bara läsa en bok. Å andra sidan är det väldigt mycket trevligare att göra alla de där andra sakerna med ett städat hem. Så att städa handlar om att upprätthålla status quo, att uppnå en miniminivå av städning som man både trivs med till vardags och orkar bibehålla medelst regelbunden städning. Oj vilken lång mening. Mer kärnfullt uttryck gäller det att bestämma sig för hur rent man orkar hålla sitt hem. Här kommer vi in på nyårslöften.

Fast först några ord om förändring. Många vill ändra på sitt liv, men få vill ändra på sig själva. Big conundrum, djup reflektion, etc. Att förändra sitt liv eller samhället eller världen kräver en ansträngning, det är alla med på. Fast förändring innebär inte bara att saker rör på sig, utan att de blir kvar dit man flyttar dem. Man vill alltså förändra status quo. I en värld där det ständigt finns krafter som sliter människor, samhällen och resurser åt olika håll måste förändringen helt enkelt upprätthållas, man måste hitta ett nytt jämviktsläge. Livet fungerar inte så att först jobbar man hårt i fyrtio år, sen har man allt man vill ha och lever lycklig i alla sina dagar. Tyvärr. Lycka, bekvämlighet och meningsfullhet är något man ständigt måste hålla vid liv, något som försvinner om man inte aktar sig. Att vilja bli lyckligare handlar inte om att hitta en säck med lycka på gatan som man kan ta hem och ställa i hallen och ta av när det behövs, det handlar om att förändra sitt liv på ett långsiktigt sätt så att man kan njuta mer av vardagen.

Där kommer vi in på nyårslöften 😉 Ett nyårslöfte brukar handla om just detta, att förändra status quo. Det kan vara den klassiska att sluta röka, som är något slags mål om att vinna en seger i självkontroll, kasta av sig ett beroende man inte vill ha. Ett nyårslöfte kan vara att man ska få ett bättre jobb eller våga stå på sig mer i ett förhållande. Man lyckas inte med ett sånt löfte genom att en gång göra någonting man inte brukar göra. Ett sånt löfte är uppfyllt om man förändrar sitt sätt att konfrontera människor eller ändra sina vanor i den riktning man önskat. Det är svårt, för det innebär inte bara att förändra sitt liv, utan också lite grann att förändra sig själv.

 

Aktbrott. Temaändring. Fokus på mig. Röd tråd finnes i slutet.

 

Det här året har jag gått och tänkt en hel del på en mängd saker som alla, i grund och botten, handlar om att människor (ofta jag) måste förändra sitt sätt att vara, förändra status quo. Ständigt närvarande förstås miljön. Många tycker att det är väldigt coolt att bygga ut förnybar energi och att konsumera mindre el. Rätt många håller till och med med om att det är ett problem att vi äter så mycket kött. Men ingen har riktigt satt upp ett mål och visat till vilken grad vi kommer behöva förändra status quo, vår vardag, för att uppnå ett hållbart samhälle. Och än så länge är det inte många alls som brytt sig om att faktiskt förändra sina vanor, för det är svårt och jobbigt. Egentligen skulle klimathotet kunna avvärjas om alla bara gick med på att i princip helt sluta äta kött, försöka minimera alla bilresor och helt sluta använda fossila bränslen. Det skulle inte behöva hända på en gång, eller för alla samtidigt, men i princip kommer den globala uppvärmningen inte att avvärjas med mindre än så. Det lär dock inte heller behövas särskilt mycket mer.

Sen har vi den spännande frågan med Sverigedemokraterna och sättet många i Sverige fått lite lätt panik över hur de verkar vara oemottagliga för kritik av typen ”er politiska ledning går runt med järnrör på stan och snackar om babbar och horor så fort någon säger ifrån”. I grunden, påstår jag, ligger dock ett allmänt missnöje med tingens ordning. Det är 8% i Sverige som är arbetslösa, inkomstklyftorna ökar, och segregeringen i storstäderna är mer märkbar än någonsin. Men mest känns det som att inget händer. Den främsta anledningen, som jag ser det, till att rösta på Sverigedemokraterna är att man vill förändra status quo. Man vill uppnå ett nytt jämviktsläge där man själv har det bättre. Och att förändra status quo innebär att förändra samhället och, framför allt, att förändra folks vardag, om än på ganska små sätt. Det känns som att alldeles för få politiker vågar tala på det viset. Man säger inte ”Vi måste bo på samma ställen som invandrare, vi måste känna vårt ansvar för våra medmänniskor, vi måste visa större medkänsla när världen blir allt kallare”. Det är inte heller många som säger ”Vi måste sluta äta kött, vi måste köpa färre prylar, vi måste vänja oss vid lite mindre lyx”. Fast alla vet att det är sant.

Så själv reste jag till England i våras, och tänkte att det skulle förändra mitt liv på något vis. Det var inte sant, jag var samma person och i princip var mitt liv detsamma, bara de yttre omständigheterna förändrades lite, och jag lärde känna nya vänner och lärde mig nya saker. Men jag fick tid och energi och perspektiv på att jag faktiskt vill förändras. Sakta men säkert tror jag att jag har börjat lära mig sätt att göra det. Först måste man se ett problem, sedan måste man bestämma sig för hur man vill att saker ska fungera i stället, sedan måste man bestämma sig för att man klarar av att upprätthålla den nya tingens ordning, det nya status quo.

Mitt rum har numera uppnått en jämn nivå av stökighet, som jag kan leva med. Jag har lärt mig plugga rätt för att klara min kurser utan alltför mycket jobb. Jag har lärt mig identifiera de saker jag stör mig på i vardagen, och jag har börjat lära mig att hitta lösningar på dem… Jag har, tillsammans med mina medledare, hittat sätt att driva scoutavdelningen som jag är ansvarig för på sätt som är både roliga och utan att stressa sönder. Jag lyckades med att tala om för killen som jag höll på att bli kär i hur saker låg till, och slapp bli olyckligt kär i någon som inte fattade grejen, och fick i stället en jättebra vän. Och i våras perfektionerade jag mitt recept på sockerkringlor! Så på det stora hela tycker man att jag borde klara av att städa badrummet oftare än var tredje månad…

 

Grejen är den att jag gav ett nyårslöfte förra året, efter att ha funderat en del, troligen när jag möblerade om mitt rum. Det gick ut på att förändra status quo, hitta sätt att både åtgärda problem och upprätthålla förändringar i mitt liv. Och det löftet tror jag att jag har uppfyllt. Så med höga förväntningar om goda resultat har jag två nyårslöften, ett till mig själv och ett till de som eventuellt vill fortsätta läsa min blogg:

Till mig själv – Att skriva mer och oftare, förslagsvis här på bloggen (för ja, jag skriver faktiskt mest för min egen skull)

Till er som läser – Att börja använda bilder i inläggen 😉

6. Är det viktigt för dig rent personligen att vara vegan?

Så, efter några månaders uppehåll borde jag nog ta och avsluta den här bloggutmaningen. Jag har just börjat på KTH och allting har varit löjligt intensivt i några veckor. Den senaste veckan har jag dessutom gått runt och tänkt att jag vill skriva något, sätta tankar på papper. Eller, ja, på en blogg, som det föll sig. Som det kanske märkts är jag inte någon pålitlig bloggare, men jag tycker det är roligt.

Till saken: är det viktigt för mig, rent personligen, att vara vegan?

Japp. Det är det. Mycket handlar det för mig om en form av tro på idealism. Jag tror på att det går att förändra världen, men framför allt tror jag på att det finns en mening med att försöka göra rätt och undvika att göra fel. Att inte vara en hycklare, och faktiskt stå för sina åsikter. Jag anser att det är fel att föda upp djur med det enda syftet att använda deras kroppar som konsumtionsvaror, och det är svårt att stå för den åsikten och samtidigt äta ägg eller dricka mjölk.

Jag köper inte den där fatalistiska attityden att det enda som räknas ändå är system, att individer inte kan göra någon skillnad för att förändra samhället. Samhället består av individer. Om man ska förändra världen måste man förändra människor. Och människor lyssnar inte på system, de lyssnar på andra människor, på individer. Just nu råkar systemet vara emot mig, det försvarar ett beteende som är förkastligt, utnyttjandet av andra djur med det enda rättfärdigandet att de inte kan göra något motstånd. Det är väldigt lätt att bara acceptera det eftersom det är helt okej i vårt samhälle. Men för mig är inte det viktiga att veta vad samhället anser är rätt, utan att själv komma fram till vad som är det. Kanske hade jag kommit fram till att samhället har rätt, vilket skett i andra frågor, men det gjorde jag inte i det här fallet. Frågar du mig så har samhället, våra föräldrar, våra förfäder, våra politiker, väldigt fel när de påstår att djurindustrin är etiskt försvarbar.

Även om jag inte tror att jag personligen någonsin kommer leva den dag då samhället börjar förändra sig på riktigt i den här frågan så är veganismen ett sätt för mig att reservera mig mot systemet. Jag kan säga att ”det här är fel, jag kanske inte kan förändra det själv, men jag tänker inte medverka till det”. Som vegan kan jag faktiskt på allvar stå för att göra rätt och undvika att göra fel. Det är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Och kanske kan jag, med lite tur, få någon mer att ifrågasätta det den tagit för självklart. Men då är det en ren bonus.

 

//Erland

5. Vad veganism innebär, enligt dig

Morgonbloggning, det blir något nytt.  Anneli tyckte jag skulle lägga undan 30 minuter åt att skriva, vi får se hur det går…

 

Jag har personligen gått igenom flera stadier av vad jag tycker veganism är. När jag precis blivit vegetarian tror jag att jag tyckte att veganism verkade vara ett sätt att vara lite mer hardcore än vegetarianer. Med tiden blev jag själv vegan, och då handlade det om att inte aktivt fatta ett beslut, hur märkligt det än låter. I dag är veganismen ett dagligt ställningstagande som jag mår bra och känner mig hemma med. Det handlar om att inte skada andra varelser som jag klarar mig lika bra utan att skada. Detta har i viss mån även börjat smitta av sig i hur jag köper varor som inte brukar vara djurprodukter, med min studentbudget har jag ändå börjat försöka ställa om till en mer etisk konsumtion av, ja, det mesta.

Först tänkte jag gå in lite på det där mellanstadiet, ”att inte aktivt fatta ett beslut”, vilket borde förklara hur jag kom till det förhållningssätt jag har idag.

För två år sedan när jag gick runt och funderade på att bli vegan var den viktigaste frågan för mig faktiskt ”är det okej att äta ägg”. Det var så det började. För allt jag kände till om hönsindustrin antydde att den var vedervärdig, orättvis, och utsatte djuren för hemska liv och en förtidig död. Visserligen åt jag inte de döda djuren, men det skulle knappast vara möjligt att köpa billiga ägg utan hönor som satt inspärrade hela sina liv och värpte. Samtidigt var jag inte helt övertygad om att alla djur mådde dåligt av saker på samma sätt som vi, och jag hade fortfarande funderingar kring om inte ekologiska ägg borde vara helt okej.

Problemet var att det är jättesvårt att kontrollera att varenda ägg är producerat på ett okej sätt. De allra flesta företag blandar nog ägg från olika leverantörer, som kan vara olika ”okej”. Som ni kanske märker var jag redan vid det här laget inställd på att göra ”rätt”, och inte välja mat som hade producerats genom att djur hade dött, eller lidit i onödan. En förlängd vegetarianism kan man säga.

En dag i lunchbuffén på Globala Gymnasiet insåg jag dessutom att den mesta ost inte ens är vegetarisk (eftersom den innehåller löpe, ofta från får- eller ko-magar). Fram tills dess hade jag tänkt att jag skulle sluta äta ägg, men fortsätta med mjölk och ost. Sedan ändrade jag mig. Visserligen tyckte jag att det nog kunde finnas viss ost som var vegetarisk och som gjordes på mjölk från glada kor, och en del ägg som kom från sprättande höns som man kunde äta med gott samvete. Men jag valde att bli vegan för att det innebar att jag inte behövde göra det ställningstagandet. Genom att säga att ”nej, jag äter ingen ost, inga ägg, ingen honung” etc., visste jag att jag åtminstone inte gjorde något som jag tyckte var fel.

Jag hade kommit till det stadiet när det var ett ställningstagande att äta ägg eller ost, det skulle säga ”det här är okej”. Att däremot inte äta dem var en chans att i lugn och ro, utan partiskhet, undersöka vad jag tyckte var okej att äta och vad jag tyckte var oacceptabelt. Det var också vad jag gjorde, när jag åt mjölk och ägg fanns det hela tiden ett visst motstånd mot att ta reda på mer om de olika industrierna, jag kände lite att ”hur mycket vill jag egentligen veta?”. Men allt det jag fått reda på fram tills jag blev vegan hade stött min känsla av att det inte var riktigt okej med dagens djurindustri. Som vegan kände jag mig mer opartisk, på ett sätt, än jag varit tidigare, för jag åt inte dagligen de produkter som jag var skeptiskt till och ville veta mer om.

I början var jag visserligen väldigt ointresserad, jag hade hittat ett sätt att inte behöva ta ställning, som vegan spelade det ju ingen roll hur illa djuren mådde, jag stödde i varje fall inte industrin! Med tiden kom jag dock att få ett allt större intresse för just djurens förhållanden, och för om det verkligen fanns djur som levde drägliga liv. Än så länge har jag inte hittat en enda kommersiell leverantör av en enda djurprodukt som jag skulle rekommendera som helt etisk. Jag tänker inte ens ge mig in i diskussionen om insekter som Anneli tangerade, jag är lite för partisk till dem, och har inte riktigt rett ut mina åsikter i frågan. I varje fall gick jag från att vilja undvika att göra ett ställningstagande som jag senare skulle anse var fel, till att bli allt mer övertygad om att djur världen över, i alla sorters industrier, lider och dör helt i onödan.

 

Det är det som är grunden för min veganism i dag. Jag vet, och bevisar dagligen, att det är fullt möjligt att leva ett härligt liv utan att några djur måste födas upp i fångenskap och dö för ens skull. Jag är medveten om att livet för de flesta djur i fångenskap är kort, ovärdigt och fullt av lidande. Jag vill inte befatta mig med sådant, och jag vill absolut inte stödja det ekonomiskt, och därför låter jag bli. Jag försöker aktivt rensa bort fler av de produkter jag använder som har anknytningar till djurindustrin, från kosmetika till skodon. Det är dock som mest några få produkter, och de blir färre. Det är för mig värt besväret att rensa ut alla de kopplingar min plånbok har till djurindustrin, för jag har verkligen ingen sympati för den.

 

Det var nog allt, jag riskerar att bli sen till skolan nu…
//Erland

4. Jobbiga saker med veganism

Nu har jag haft påsklov, innan det rätt mycket plugg, innan det skjöt jag bara upp att fortsätta bloggandet. Den här kvällen har jag spenderat med att surfa runt på Sverigedemokraternas hemsida, läsa några av deras motioner och sådär. Det lär bli en bloggning om det också, lite senare, när jag tänkt igenom vad de egentligen säger och hur.

Till ämnet: jobbiga saker med veganism. Det här inlägget kommer inte handla om alla saker som jag saknar och inte ”får” äta längre, eller om cravings eller om bristsjukdomar. Om någon annan tar upp den här bloggutmaningen är de dock välkomna att skriva om det 😉 Framför allt är det nämligen så, som jag berättat många gånger, att ajg i princip inte haft några cravings sedan hösten efter att jag blev vegan ungefär. Jag vet inte riktigt varför, och jag skulle inte ha några problem med att erkänna om jag haft det, precis som jag gärna medger att jag tycker att kött är gott (eller tyckte sist jag testade för två och ett halvt år sen), anser att Gorgonzola är bland den bästa smakupplevelse som finns, och att margarin inte är samma sak som smör… Men nej, faktum är att jag, liksom Anneli mer kommer fokusera på situationer med andra personer, oftast icke-veganer, som kan vara jobbiga.

1. Äta ute:

Ärligt talat, det är alltid lite svårt att äta ute som vegan. De flesta storstäder brukar visserligen ha en eller annan vegetarisk restaurang, där man kan hitta riktigt bra veganalternativ. Men om man är i en främmande stad där man inte har tid/energi att leta rätt på något vego-ställe, eller när man är med folk som är skeptiska till djurfri mat, eller när man inte har möjlighet att bestämma vart man ska gå, då blir det lite besvärligt. Oftast brukar det gå att lösa genom att prata med personalen, de flesta restauranger kan fixa något veganskt. Snabbmat är desto svårare, men ibland har man tur. Men även på riktigt fina ställen kan det hända att man sitter och äter sallad med potatis till middag, vilket dels är rätt tråkigt, dels brukar göra ens sällskap lite självmedvetna. Jag skulle förstås också tycka att det var illa om någon jag åt middag med bara fick lite halvdan mat medan jag själv åt något riktigt gott, men det är inte så kul att vara den som får andra att känna sig på det viset. Helst vill jag bara äta min egen mat, som alla andra, och inte göra en grej av det i onödan.

2. ”Så jobbigt det måste vara för dig att…”

Jag hör det här ungefär en gång i veckan just nu i Brighton. När jag är hemma och inte träffar fullt så många nya människor är det kanske en gång varannan vecka. Det kan vara när jag äter, nämner i förbifarten att jag är vegan, eller när någon plötsligt insett vad det innebär. ”Så jobbigt det måste vara för dig som är vegan att du inte kan äta mat/godis/ute/kött/surströmming/ost/protein/whatever”. Det verkar lite som att folk tror att jag går runt och lider av att jag är vegan. Vilket känns väldigt konstigt, för jag tror inte att någon som känner mig uppfattar mig som konstant deprimerad, en martyr eller förtryckt av mina inre förtryckta begär… Jag tror att folk har lite idén att om de njuter av djurprodukter så skulle de lida av att inte njuta av djurprodukter. Typ. Oavsett om de kanske njöt lika mycket av veganska alternativ. Jag njuter av livet lika mycket, eller nej, mer än vad jag gjorde innan jag blev vegan! Så jobbigt det måste vara…

(Sannolikt är det många som läser det här som har fällt en sån kommentar, och tro inte att jag lägger det på minnet eller håller det emot er. Till att börja med brukade jag själv säga såna saker, och jag tror att det är lite av ett stadie de flesta behöver komma förbi innan de accepterar att veganer är riktiga människor =p )

3. Att vara en extremistisk fundamentalist med radikala och galna åsikter…

Det här vänder sig inte till någon specifik person, utan mer till hur åsikter om djurs rättigheter, vegetarianism och veganism behandlas i medier och i allmänhet av folk som inte inser att man är vegan. Det är förstås inte något jag är förvånad över, eller har svårt att förstå, men det är ändå jobbigt när man möter det. Jag syftar alltså på tendensen att klumpa ihop djurrättsaktivister till något slags ”gröna extremister”, utan något som helst intresse för ifall de kanske för en motiverad kamp, eller ifall de har en motiverad kritik.

Jag syftar på sättet jag större delen av mitt liv har tänkt på veganer som ”fundamentalister” som, eftersom de hade så extrema åsikter, uppenbarligen var insnöade och inte lyssnade på sakliga argument och sunt förnuft. Jag vet varför jag tänkte på det viset, det berodde på att veganism låg så väldigt långt från min vardag, från de traditioner jag lärt mig av min familj, från samhällsnormen, att det omöjligen kunde röra sig om ett fullständigt rationellt beslut. Hade det varit helt rationellt skulle det ju vara mycket vanligare, eller hur? Fast det fungerar inte så, samhället ändrar sig långsamt, och det är mycket vanligare att göra irrationella saker bara för att alla andra gör dem än att göra rationella saker som ingen man känner gjort tidigare.

 

Oh well, jag känner att det här inlägget blev lite mer… irriterat? Eller nåt sånt. Detta är i varje fall de tre sakerna jag tycker är jobbigast med att vara vegan, inte i något slags rangordning. God natt på er, hoppas ni finner det läsvärt.

 

//Erland

3. Bra saker med veganism

Jaahapp. Den här bloggningen är ju lite intressant. Det viktiga för mig med veganismen är ju då att det är etiskt försvarbart. Jag slutade äta kött för att jag kom fram till att det inte fanns ett enda argument för att göra det som vägde tyngre än de många etiska argumenten för att inte göra det. Samma sak när jag senare blev vegan. Förutom att det låter mig leva ett liv jag kan stå för utan att skämmas har det gett mig andra saker.

Till att börja med har jag lärt mig rätt mycket om hur begränsat mitt perspektiv på mat och världen i allmänhet varit som köttätare. Som alla ni icke-veganer vet så finns det ingen mat man blir mätt på som inte innehåller kött, eller ägg, eller åtminstone ost. Det går heller inte att göra ordentliga skor, bra kläder eller goda kakor utan djurprodukter. All mat blir godare av lite grädde och det går inte att baka utan smör. Och så vidare, och så vidare… Det där har jag lagt bakom mig, eftersom jag både älskar att laga mat och gillar god mat har jag varit motiverad och upptäckt att det går att laga massor med god mat som vegan.

Jag har också insett och lärt mig en hel del om ”specialkost” och om hur det är att inte äta samma sak som alla andra. Jag känner mig rätt säker på att jag skulle kunna både laga mat och baka utan problem åt glutenintolleranta, baljväxtallergiker och förstås åt ägg- och mjölkallergiker. Inte för att min mat ser ut på det viset, utan för att jag har lärt mig tänka ”utan för lådan” kring vad mat är och består av. Jag har lärt mig använda mängder av råvaror jag inte ens visste fanns, och kan i dag laga tio gånger så många riktigt goda rätter rakt av utan recept än jag kunde innan jag blev vegan.

Att vara vegan har också gett mig en stor vana vid att förklara och stå för mina åsikter, att bemöta folk som har starka och annorlunda åsikter än en själv, och lärt mig bemöta dessa. Det har också gett mig en mycket mer nyanserad bild av vad som påverkar och inte påverkar människors sätt att tänka. Till exempel att om man inte själv intresserar sig för och ifrågasätter sina egna vanor och åsikter är det nästan omöjligt att inse sina egna misstag, eller ändra sig. Men om man är självkritisk och inte blundar för problem man själv bidrar till kan man lära sig väldigt mycket.

Innan jag blev vegan tyckte jag att det var lite obehagligt och läskigt att bemöta veganer och djurrättsaktivister. Jag kunde inte riktigt övertyga mig själv om att djur helt saknade rättigheter eller att vi fick göra vad som helst mot dem. Jag skulle aldrig gått med på att se någon plåga en hund t.ex. och jag skulle nog aldrig ha velat ta livet av ett husdjur. Men det var ju en helt annan sak med kor och grisar som man ju födde upp på gårdar, där de säkert behandlades väl. Nu sa visserligen aktivisterna att de inte behandlades så väl, men de överdrev väl? Jag menar, det finns faktiskt lagar mot att plåga djur, och bönderna är ju också människor. Dessutom är djur och människor inte riktigt samma sak, djur lider inte lika mycket som människor. Med de här motargumenten kunde jag rätt bekvämt ignorera alla konstiga djurrättskämpar, de var lite extrema och onödiga

Det här var mitt sätt att känna mig bekväm med min livsstil och med mitt sätt att äta, även om jag brukade känna mig lite självmedveten när jag var med vegetarianer. Rätt ofta kände jag mig också lite skuldmedveten, för jag visste ändå att kött inte var helt bra för miljön, och att en del djur faktiskt for illa, men säkert inte alla…

Jag har redan skrivit om hur jag blev vegan, så jag tänker bara summera med att säga att jag till slut kom fram till att även bland de djur som har det bäst förekommer mycket lidande och onödiga övergrepp. Där jag tidigare skyggade undan varje gång någon skulle berätta om hur djur faktiskt hade det i industrin är jag numera ärligt intresserad. Jag försöker se det ur ett relativt sakligt perspektiv, med utgångspunkten att djur har rätt att inte lida, och att inte bli utsatta för övergrepp. De två sakerna skulle jag helt klart ha skrivit under på innan jag blev vegetarian. Men det var först när jag ärligt började undersöka om det inte var så att djur faktiskt brukar lida och om de inte blir utsatta för övergrepp som jag började på vägen mot att bli vegan.

Alltså, förutom att jag har lärt mig saker om människor och deras sätt att skydda sig mot saker som verkar vara obekväma, om min egen och andras begränsade världsbild som vi av någon anledning anser vara komplett, så har jag också lärt mig att inte blunda. Jag har fortfarande skygglappar för en del områden, men jag märker åtminstone när jag använder dem. Framför allt har jag äntligen lärt mig att inte göra saker som jag tycker är fel. Man kanske tror att det ”inte går att undvika” men i förvånande många fall har jag upptäckt att det bara är ett begränsande och felaktigt sätt att se på saken. Med veganska skor, veganska lajvkläder och vegansk mjölkchoklad känner jag mig inte så begränsad av att ha agerat efter moralisk övertygelse snarare än bekvämlighet.

Jag är rätt säker på att det finns saker i min vardag som jag inte fått upp ögonen för, som jag om några år kommer inse är oförsvarliga. Det finns säkert saker som jag för tillfället tycker är fel som jag kommer ändra mig om. Men jag vet att när det händer, kommer jag göra nåt åt det och handla efter vad jag tycker, även om det är svårt och även om det tar tid för mig att övertyga mig själv. Det är nog det bästa jag fått ut av att vara vegan.

2. Kött och ickeveganer

Jag gillar redan den här bloggutmaningen, även om jag och Anneli skriver tandem. Jag har avsiktligt tagit hänsyn till hennes inlägg och försöker utveckla de delar som hon inte tog upp, i stället för att upprepa det hon skrev så bra om.

Min grundinställning till icke-veganer är att de har fel, men att de har rätt att ha fel. Jag kan försöka få dem att ändra sig, men oftast är det sämsta sättet att lyckas med det att vara moraliserande och intolerant. Jag utvecklar…

I grunden är min veganism ett etiskt ställningstagande, anledningen till att jag inte äter eller på annat vis konsumerar djurprodukter är att jag tycker att det är FEL. Oetiskt. Moraliskt oförsvarbart. Det innebär alltså att jag tycker att alla som konsumerar djurprodukter gör fel, är oetiska etc. Det står jag för. Men det betyder inte att jag tycker att de som gör det är dåliga människor, korkade eller omöjliga att respektera. Jag tycker bara att ni gör fel och borde ändra på er. Om ni inte håller med så gör ni inte det, punkt slut. Det uppfattar många som en extrem åsikt, en del skulle felaktigt kalla den fundamentalistisk eller extremistisk bara för att de inte håller med.

Dock har jag alltid accepterat att andra inte håller med mig, att de flesta äter kött och djurprodukter. Jag jag skulle aldrig titta anklagande på någons köttiga matlåda och säga något skuldbeläggande om djurindustrin om jag inte känner dem väldigt väl (och då mest på skämt). Visst, jag tycker inte att det är rätt, men det betyder inte att något blir bättre av att jag överallt hela tiden ifrågasätter allt och alla. Det är nämligen väldigt viktigt med tolerans.

Min åsikt kan inte samexistera med åsikten att det är okej att äta kött, det är helt uppenbart. Det är också helt uppenbart att jag kommer behöva samexistera med personer som har åsikten att man ska äta kött. Vi kommer båda att tycka att vi har rätt, men ”objektivt” har ingen av oss ”mer rätt” än den andra. Den ena kanske har bättre argument, eller en starkare övertygelse, men det innebär inte att denne har rätt att förkasta den andras åsikter.

Jag brukar därför vara noggrann med att inte hymla med mina åsikter, jag förklarar dem när någon frågar och står för dem. Jag försöker inte provocera, men en del blir ändå provocerade. Det har jag inga problem med, även om det kan vara lite påfrestande ibland. Jag gillar att förklara vad veganism handlar om och vad det finns för argument för det. Jag har kommit fram till att det är mycket bättre att förklara för folk vad jag tycker på ett trevligt och sakligt sätt än att låta dem upptäcka det på egen hand. Särskilt som det minskar risken för att de säger saker som ”alltså veganer, jag fattar liksom inte hur de kan vara så dumma” eller liknande.

Att vara saklig, trevlig och inte skuldbemötande, att svara på frågor snarare än att ifrågasätta, är alltså min taktik för att sia att jag tolererar andra åsikter och förväntar mig att de ska tolerera mina. Men det är också mer än så. Jag tyckr nämligen inte bara att veganism är rätt för mig, jag anser också att alla borde vara veganer.

Eftersom det här är en etisk övertygelse, och eftersom jag ser så många övergrepp och orättvisor som begås mot djur, borde slutsatsen inte vara att jag är skyldig att försöka övertyga andra om att bli veganer? Borde jag inte vara tvungen till att ta till alla verktyg jag hade, trevliga som otrevliga, för att övertyga folk om att sluta sin konsumtion av djurprodukter? Om jag hade möjligheten att förbjuda djurindustrin rakt av, skulle jag inte göra det?

Jo, det är jag, och ja det skulle jag.

Och NEJ NEJ NEJ NEJ! För tusan! Världen fungerar inte på det viset, en ensam person eller en grupp av personer gör inte skillnad genom att chockera folk, eller genom att tvinga sin moral på andra. Jag har inte mer rätt än någon annan, men jag har bättre argument och en starkare övertygelse än de flesta. Man övertygar inte människor till att ändra sina liv genom att skuldbelägga dem, frysa ut dem eller vara otrevlig. Om jag vill få folk att bli veganer måste jag få dem att ändra sin syn på samhället och rättvisa, få dem att ifrågasätta rättigheter som de trott sig ha sedan födseln. Det är inte lätt. Det är förbannat svårt. Och jag kommer aldrig lyckas med det i egenskap av den arga, anklagande veganen som folk inte riktigt orkar umgås med för att han bara berättar hur allt de gör är fel.

Jag tror faktiskt på att mänskligheten en dag kommer vara vegansk, att vi kommer förstå att vi inte har rätt att döda, plåga och begå övergrepp mot djur bara för att vi kan. Men det kommer inte ske genom att några djurrättsaktivister kuppar igenom en lag mot kött, eller för att vi mobbar ut dem som bär päls (även om ni nog förstår vad jag tycker om päls). Det kommer ske genom att folk inser att de har fel. Det kommer hända efter att många människor vågat ställa sig frågan ”Gör jag rätt?” och ärligt försökt besvara den. Det kommer ske genom att de som redan ställt sig den frågan och hittat ett svar tålmodigt och vänligt förklarat hur de tänker, beskrivit vad som är fel med vårt sätt att behandla djur och hur världen skulle kunna vara annorlunda.

Ju fler veganer vi blir desto närmare kommer vi den världen. Ju fler som lyssnar på oss i stället för att avfärda oss, ju fler som inser att vi inte är några galna miljöfascister, utan vanliga människor som fattat ett genomtänkt etiskt beslut som vi står för, desto snabbare kommer förändringen att ske. Att vara intoleranta och kortsiktiga kommer bara fördröja processen.

Och det är därför som jag inte har några problem med att du äter köttfärsås på talriken bredvid min veganska lasagne. I slutändan är det faktiskt av ideologiska skäl, för att jag tror på veganism och tolerans. Så länge jag får äta mina linser kommer jag acceptera att du äter kött. Men du gör fel =)

//Erland

1. Hur jag blev vegan

Att jag är vegan beror ganska mycket på vem jag är. Det är ett etiskt ställningstagande, och jag tycker det är viktigt att göra rätt och kunna stå för sina handlingar. Men jag skulle nog aldrig ha blivit vegan om inte folk i min närhet öppnat mina ögon för djurrätt, köttindustrin och dess miljöpåverkan.

De första personerna som jag kände som var vegetarianer var två av mina scoutkompisar, Hedvig och Hannes. Hedvig var vegetarian från att jag lärde känna henne när vi var patrullscouter och ända fram till 2008, när vi var på ett Jamboree på Irland (som jag minns det hela, jag kan ha fel). Om jag minns rätt hade vi flera diskussioner när jag försökte förklara att det inte alls är vettigt att vara vegetarian, och att det är helt okej att äta kött även om man gillar djur. ”Det är naturligt” etc. etc…

Hannes var vegetarian ett år bara för att visa att han kunde, och det minns jag att jag tyckte var jättecoolt. Det var lite senare, kanske 2007, och jag tror min inställning till vegetarianism hade börjat ändras lite. Nu tyckte jag att det var en ganska häftig sak att göra, och för första gången tänkte jag att det kanske var något jag skulle testa. För att visa att jag kunde… Men så blev det inte.

2009 var nog året saker verkligen hände. Min syster Siri var vegetarian då, jag minns inte riktigt när hon blev det, och vi började äta mer vegetariskt hemma. Jag tror att jag inte riktigt förstod vad det handlade om, men efter att ha diskuterat det en del kom jag fram till att det nog fanns bra saker med att inte äta så mycket kött. Jag gick också på Global Gymnasiet, där all skolmat var vegetarisk, vilket gjorde veggo-mat mindre främmande.

Det var under våren som Siri började bli allt med ideologisk, vi äldre syskon ifrågasatte hennes beslut en del, och hon svarade med att lära sig mer och bli mer ideologisk kring vegetarianismen. (Det här är min efterkonstruktion av ungefär hur det lär ha gått till, jag skulle älska att höra Siris version)

Sommaren 2009 var jag i varje fall så mycket av en ”sympatisör” med vegetarianer att jag tyckte det kändes ganska naturligt att äta vegetariskt på lajvet Södra Riket. Under sommaren bestämde sig Siri för att bli vegan, vilket gjorde mig ganska förvånad. Innan dess hade jag tänkt ”Kanske vegetarian, men aldrig vegan, det skulle jag aldrig klara”. Nu började jag tänka om lite. Jag var dock inte övertygad, men jag gick med på Siris argument om att kommersiell djurhållning inte var särskilt etisk, och att de flesta djur mådde dåligt. Det var också svårt att argumentera emot att man faktiskt kan klara sig utan kött när SIri kom dragandes med näringslärotabeller, innehållsförteckningar och liknande. Jag hade aldrig tänkt tanken att bli vegan så jag hade aldrig undersökt om det var fysiskt möjligt. Tydligen var det det…

Hösten 2009, när jag började tvåan på gymnasiet, blev jag ”Kravian”. Jag hade kommit fram till att kommersiell djurhållning är fruktansvärt oetisk, och att det var bättre att inte stödja det. I stället åt jag vegetariskt, med undantag från att jag åt KRAV-ekologiskt kött (KRAV-reglerna har faktiskt en del bestämmelser om djurs väldfärd, till skillnad från EU-ekologiska regler), som jag ansåg var etiskt. Det här var nog det viktigaste beslutet i en kedja som ledde till veganism, för det jag bestämde mig för var att välja det etiska framför det praktiska. Jag slutade köpa läder (mer eller mindre) eftersom det kommer från icke-ekologisk produktion i 99 fall av 100. 

Nu började min lillasyster få upp vittringen och märkte att jag hade tagit ett steg i rätt riktning. Hon utmanade mig att läsa boken ”Eating Animals”, som var skriven av fantastiska Jonathan Saffran Foer, som jag läst tidigare samma år. Det var den boken som hade fått Siri att bli vegan, och jag var faktiskt lite ”rädd” för den. Siri berättade att den hade några stycken om ekologisk djurhållning, och jag bestämde mig för att läsa den, jag ville veta mer, och tyckte att det var försvarbart att äta kött, om djuren behandlades tillräckligt bra. Efter att ha läst boken var jag mycket mindre övertygad, och jag började fundera på att bli vegetarian fullt ut.

Någon gång under hösten frågade Siri mig rakt ut något i stil med ”Alltså, jag vill inte verka anklagande eller så men… hur försvarar du att du äter kött?”. Tidigare hade jag frågat saker i stil med ”Hur försvarar du att du är vegan?” och fått flera bra svar, men när jag fick den motsvarande frågan kunde jag inte svara. Jag hade inget svar. Självklart kände jag till flera argument, som typ ”Det är naturligt”, eller ”Djur är inte människor”, eller det bästa ”Det är gott”, men jag kunde inte ta till dem. För jag hade redan tagit steget och bestämt mig för att äta etiskt, att välja bort kött som producerats på sätt som utsatte djuren för onödigt lidande. Och nu kunde jag inte ärligt använda de här argumenten, det skulle vara att sänka mig själv inför Siris moraliska överlägsenhet. Jag minns inte hur jag svarade, men jag tror att jag i princip inte gav något svar eller avfärdade frågan. Men snart därefter bestämde jag mig för att jag nog skulle bli vegetarian.

Vilken tid är bättre att bli vegetarian på än inför julen? Efter att ha ätit mindre och mindre kött under hösten började jag känna att julbordet, som nästan garanterat skulle vara ekologiskt till stor del i vår familj, var lite för mycket. Mastig, köttig mat med fett och kolesterol i mängder var inte riktigt det jag längtade efter. I stället blev jag vegetarian precis innan jul, och det kändes jättebra. Jag och Siri lagade vegansk julmat (Siri gjorde det mesta). Enda skillnaden mellan hennes mat och min var att jag hade lite ost på mina mackor, och kanske åt något ägg.

Jag tror att det var efter att jag blivit vegetarian som jag såg filmen Earthlings. Den handlar om de olika aspekterna av djurindustrin, och är väldigt grafisk. Den har väldigt många filmer på hur djur behandlas i olika delar av djurindustrin, och inget av det är trevligt. Ungefär då bestämde jag mig för att bli vegan. Så jag började göra research, prata med Siri för att få moraliskt stöd och råd, och sedan satte jag ett datum. På skärtorsdagen, mitt på eftermiddagen, när fastan tog slut 2010 blev jag vegan. Inför det hade jag i några veckor stegvis slutat med ägg, till viss del med mjölk, och testat att klara mig utan ost. Jag blev förvånad över att det inte var så jäkla svårt. Jag hade också tänkt ha nåt slags frosseri i djurprodukter innan jag slutade helt med dem, men kände inte riktigt att jag ville. 

Det absolut första jag gjorde som vegan var alltså att fira påsk, vilket i vår familj betyder massor med mat, kakor, choklad och andra godsaker. Det gick utmärkt, särskilt som jag inte gillar godis… Den andra saken jag gjorde som vegan var att åka på en studieresa till Polen (mer om den i min gamla blogg), vilket var något av en utmaning. Jag träffade nya människor som inte visste mycket om veganism, jag fick kommunicera med köspersonal via tolk för att få mat jag kunde äta. För första gången fick jag pröva den blivande klassikern ”müsli med juice” till frukost. På det stora hela lärde jag mig att något av det svåraste, att vara vegan med främmande människor i ett främmande land med ett främmnade språk, faktiskt går rätt bra!

Efter den resan har jag faktiskt inte seriöst funderat på att sluta med veganismen en enda gång. Snipp snapp snut, så var sagan slut!

 

// Erland

PS. Något som inte framgår helt i texten ovan: för andra och för mig själv brukade jag säga att jag blev vegetarian av hälso- och miljöskäl, men i efterhand kan jag säga att det alltid var etiken som vägde tyngst. Jag ville inte vara den som avfärdade idén om att man kan behandla djur väl, jag ville inte vara en hycklare. Därför valde jag, gång på gång, den enda väg jag tyckte verkade etiskt försvarbar. I slutändan blev jag vegan och just nu känner jag mig mycket säker på att det är det enda rätta. 

DS